-
Sherlock Holmes. (Foto: Warner Bros)
Så gott som hela Guy Ritchies berömmelse som regissör vilar på en enda film, den förvisso ganska sköna Lock, Stock and Two Smoking Barrels, men i övrigt är hans meritlista rätt tunn. Desto roligare då att hans version av Sherlock Holmes faktiskt funkar riktigt bra.
I Ritchies och hans manusförfattares händer blir Holmes mer av en actionhjälte än vi är vana vid att se (och för mig är Holmes på film/tv lika med tweediga farbröder som Basil Rathbone), även om böckerna konstaterar att han kan sköta sig i ett slagsmål. Robert Downey, Jr är perfekt för att spela den här typen av rufsig excentriker som kombinerar intellektuell briljans med personligt kaos, och Jude Law är sympatisk som tidernas snyggaste Watson.
Det som nog överraskar mig mest med filmen när jag tänker efter är hur man lyckats förhålla sig oväntat trogen mot rollfigurens ursprungliga karaktär samtidigt som man anpassat honom för den moderna blockbusterpubliken. Trots att man pumpat upp action och effekter till snudd på superhjältenivå och gjort Holmes till en sexig kampsportsexpert så känns det trots allt som att kärnan är någorlunda intakt: en figur vars genialitet balanseras mot arrogans, droger och ett lurande kaos. (Men okej, det var bra länge sen jag läste en Holmes-historia nu, så jag kanske rationaliserar, vad vet jag?)
För det är rätt mycket just de centrala rollfigurerna och skådisarna som gör det sevärt — storyn i sig är inte särskilt märkvärdig, och förklaringarna till mästerskurkens till synes övernaturliga förmågor är lite för vaga för att vara trovärdiga som annat än matinéfantasier.
Men det är fartfyllt och snyggt med en kul analytisk vinkel på vissa slagsmålsscener och ett bra samspel mellan äventyr och humor. Värt en titt.
Andra bloggar om film, sherlock holmes, robert downey jr, jude law
En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.
Jag vet inte om man kan kalla en film som nominerades till fyra Golden Globes och tre Oscars för ”förbisedd”, men för bloggändamål får den hamna i den kategorin. Och det är sant att medan kritikerna tog den till sina hjärtan så var publiken allmänt ointresserad vilket resulterade i en ekonomisk flopp. Men låt dig inte luras av det, för Wonder Boys är en liten pärla, regisserad av Curtis Hanson som ett par år tidigare levererat den finfina L.A. Confidential.
Wonder Boys, byggd på en roman av Michael Chabon, berättar en varm och ömsint historia om att hitta rätt i sitt liv. Michael Douglas är ruskigt bra som Grady Tripp, universitetslärare i litteratur och själv en gång i tiden ett litterärt underbarn med en succéroman bakom sig. Just nu präglas hans liv av allmän oreda: hans fru har lämnat honom, han vänstrar med sin chefs hustru Sara, hans nya roman har blivit ett evighetsprojekt av löjliga proportioner och han röker för mycket gräs. Saker och ting sätts i rörelse i samband med universitetets årliga litteraturfestival, då diverse trassliga händelser gör att Grady blir tvungen att ta itu med sitt eget liv.
Handlingen rymmer diverse mer eller mindre sorglustiga episoder men Curtis Hanson låter det aldrig bli platt situationskomik. Här är det verkligen karaktärerna som driver filmen framåt och historien är berättad med en underbar känsla för detaljer. Det finns inget överflödigt i filmen – allting (okej, nästan allting) har sin givna plats och kommer förr eller senare till ”nytta”, utan att för den skull bli förutsägbart.
Figurerna är väl tecknade och Douglas & co. gör dem flerdimensionella och komplett trovärdiga. Douglas blir allt mer nedgången och sjavar runt i en ful gammal badrock men filmen förlöjligar honom aldrig. Tobey Maguire spelar studenten James återhållet men med fina nyanser medan Robert Downey, Jr. tillåts släppa loss mer som Gradys strulige redaktör Crabtree. Och Frances McDormand är som vanligt strålande: pricksäker, värdig och vacker i rollen som Sara.
Komedin är av det finstilta slaget och bygger mer på en underliggande humoristisk ton än på direkta skämt (även om det finns några roliga replikväxlingar). Det är fint flyt i berättandet och för en gångs skull känns huvudpersonens inre utveckling både naturlig och trovärdig. En intellektuell feelgoodrulle – när såg du något sådant senast?
Andra bloggar om film, filmtips, michael douglas, robert downey jr, komedi
Och apropå Robert Downey, Jr. kan du med fördel ta en titt på Kiss Kiss Bang Bang i TV6 i morgon kväll, om du inte redan sett den.
Downey hade ju som bekant några förlorade år där under 90-talet när han åkte ut och in på rehabkliniker som en jojo. Nån gång kring millennieskiftet tog han sig samman och började återuppbygga sin karriär igen. 2005 gjorde han Kiss Kiss Bang Bang som må vara en bagatell, men en mycket underhållande sådan.
Downey spelar småboven Harry, som under en flykt från polisen ramlar in på en audition, och gör sådant intryck att han skickas till Hollywood för att provfilma för en roll som polis. För att bekanta sig med rollen paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (Val Kilmer), och innan han vet ordet av är han insyltad i ett alldeles verkligt mordmysterium.
Förutom att bekräfta att Downey var tillbaka och vid utmärkt vigör innebar Kiss Kiss Bang Bang också Shane Blacks återkomst, vilket det surrades en hel del om då. Black var manusförfattaren som fick cred för att ha satt fart på actionkomedigenren med Dödligt vapen, men som försvann från branschen efter några tunga floppar i mitten på 90-talet.
Så Kiss Kiss Bang Bang bjussar på två före detta storheter på comebackstigen: Black med ett snärtigt och självironiskt manus, och Downey med sprudlande energi och bett i repliken. Det är snyggt, rappt, lagom fånigt och andas kärlek till noirfilm och billiga pocketdeckare. Kul, kort sagt.
Andra bloggar om film, filmtips, robert downey jr, komedi
Nä, men jag är faktiskt lite besviken. Jag gillar både Ben Stiller och Robert Downey, Jr., och tyckte att upplägget för Tropic Thunder – en bunt Hollywoodskådisar som spelar in en krigsfilm men utan att inse det hamnar mitt i ett riktigt krig – lät väldigt tacksamt. Men resultatet är tyvärr långt ifrån den skrattfest jag hade hoppats på.
Idéerna, parodierna och de satiriska påhoppen finns ju där, men de blir sällan så roliga som de borde ha blivit givet det uppbåd av stjärnor som medverkar och den budget man bränt på projektet.
Robert Downey, Jr. är verkligen väldigt bra som superpretto Oscarsvinnare som färgat hela huden brun för att kunna spela afroamerikan, och hans karaktär är en bra kommentar till Hollywoods stundtals helidiotiska castingidéer. Ben Stillers i förhand kritiserade drift med Oscarsjuryns svaghet för mentalt handikappade huvudpersoner (så länge de är ”lagom” handikappade på ett gulligt sätt) är också helt rätt. Bägge är roliga – men ofta mer på det teoretiska planet än på det praktiska. Jag uppskattar gagsen men de får mig inte att skratta i praktiken.
Så är det med stora delar av filmen. Trots att det är väldigt påkostat och välproducerat så har hela filmen en rätt ofokuserad känsla. Som om man inte kunnat bestämma sig för om man ska bränna krutet på häftiga specialeffekter och stunts eller på komedin. Det slutar i en halvmesyr – som det tyvärr ofta verkar göra med storbudgetkomedier.
Mest skrattar jag när Steve Coogan utan förvarning trampar på en mina och sprängs i atomer. Med tanke på all satir man bakat in i manuset är det inte riktigt vad jag hade förväntat mig.
En helt annan sak: Säga vad man vill om Tom Cruise, men karln bjuder verkligen på sig själv i rollen som vidrig filmbolagsboss. Hans hiphopdans är en höjdpunkt i filmen. Hatten av för det.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, ben stiller, tom cruise
