Russell Crowe och Leonardo DiCaprio.
En sak ska George W Bush i alla fall ha cred för: hans regeringstid och i synnerhet kanske hans utrikespolitik har resulterat i ett uppsving för politiskt orienterade amerikanska filmer, flera av dem riktigt bra. Body of Lies är ytterligare en rulle inspirerad av kriget mot terrorismen, som dock prioriterar att berätta en ren thrillerhistoria.
Ridley Scott har regisserat, och Leonardo DiCaprio gör huvudrollen som CIA-agenten Roger Ferris. Han är stationerad i mellanöstern där han försöker skapa allianser med lokala underrättelsetjänster i jakten på terrorledaren al-Salim – en svårfångad Usama-version som bland annat ligger bakom ett bombdåd mot turistkvarteren i Amsterdam. Ferris överordnade är en CIA-byråkrat vid namn Ed Hoffman (Russell Crowe) som styr operationen via mobiltelefon hemifrån Virginia samtidigt som han skjutsar ungarna till skolan. Att det blir konflikt mellan två helt olika sätt att förhålla sig till verkligheten säger sig självt – Ferris är upptagen av praktisk diplomati och får handskas med vad det innebär att faktiskt döda någon med sina egna händer medan Hoffman övervakar via högteknologi och ger order på distans.
Saker och ting når ett kritiskt läge när Ferris och Hoffman diktar upp en falsk terrororganisation i ett försök att locka ut den oåtkomlige al-Salim ur hans gömställe. Ferris råkar i onåd hos den jordanska säkerhetstjänsten, som vägrar hjälpa honom när kvinnan han intresserar sig för, Aisha, försvinner…
Jovisst, här finns både ett love interest och häftiga shootouts av ett slag som kanske inte hade funkat riktigt i en mer politiskt centrerad film. Men Ridley Scott har satt ihop en snygg, välspelad och ganska effektiv thriller där spänningshistorien kommer i första hand och politiken mest fungerar som stoff för intrigen.
Om man bortser från det osannolika i att någon skulle ta Leonardo DiCaprio för arab (som han klär ut sig till i en scen – och nej, det hjälper inte att han odlat ett tovigt skägg) är Body of Lies en klart sevärd och ganska maffig film: snygg, spännande och välspelad. Vid sidan av tungviktarna Crowe och DiCaprio gör Mark Strong intryck i rollen som chefen för den jordanska underrättelsetjänsten.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, leonardo dicaprio
Postat den 28 oktober 2008 3:10 to Yuma
Känns det inte som det varit en liten westernrevival så här på fel sida millennieskiftet? 3:10 to Yuma är ytterligare ett stabilt bidrag till genren.
Christian Bale spelar den fattige farmaren Dan Evans som sätts åt av järnvägsbolaget som vill komma åt hans mark. Russell Crowe spelar den karismatiske men brutale banditen Ben Wade som grips efter att ha rånat en diligens. Han ska sättas på 3:10-tåget till fängelset i Yuma, men hans kumpaner kommer att göra allt för att frita honom. För tvåhundra dollar erbjuder sig Evans att hjälpa till att eskortera Wade till tåget.
Vad som följer är en ganska spännande äventyrshistoria där följet kämpar för överlevnad bland banditer, fientliga indianer och andra som vill åt Wade. Men det som ger filmen dess verkliga styrka är hur den successivt utvecklas till ett drama om moral, mod och upprättelse. Den charmerande banditen Wade lockar hela tiden med det glamorösa livet som laglös medan Evans tjurigt stretar emot och envisas med att gå en hård men hederlig väg. Mellan dem finns Evans tonårsson, som är bländad av banditens stjärnglans och hänsynslöshet, och som brottas med sin relation till en far han uppfattar som alltför vek i konflikten med järnvägsbolaget.
Finalen väver på ett lyckat vis ihop en gunfight av episka proportioner med kulmen på den moraliska fajten. 3:10 to Yuma är mer actioninriktad och mindre revisionistisk än genrekollegan Mordet på Jesse James, men den är spännande och effektiv och nog tusan satt jag och blev lite rörd i slutet. Inte illa.
Andra bloggar om film, western, russell crowe, christian bale, 3:10 to yuma
Bill Hicks, via NNDB.
Enligt Empire vill Russell Crowe spela Bill Hicks i en kommande biografisk film. Där ser man.
Bill Hicks var fantastisk, en av de verkligt stora ståuppkomikerna i mitt tycke. Likaledes en av de fränaste: inga mysiga iakttagelser om skosnören och manligt/kvinnligt utan full attack om politik, musik, sex och droger. Oftast väldigt roligt. Stundtals nästan obehagligt. Ibland aningen bisarrt. Alltid kompromisslöst.
Jag har inget emot en film om Bill Hicks, men det skulle kännas lite tråkigt om det blev en i raden av tillrättalagda och klyschiga biografirullar. Förhoppningsvis lander det i händerna på någon som vill och kan fånga Hicks person och anda.
Men är Russell Crowe verkligen rätt man för den rollen? Han känns väldigt mycket gladiator och väldigt lite ”little dark poet”.
***
Jag ber att få lämna er med en av Bills mer finstämda och nyanserade rutiner:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=ytnujFxBotw&hl=en&fs=1]
Andra bloggar om film, bill hicks, russell crowe
Den kanske bästa scenen i American Gangster kommer alldeles i slutet, och är i all enkelhet en dialog i ett förhörsrum mellan de två huvudpersonerna. Det är den slutliga maktkampen i form av ett snärtigt och välskrivet meningsutbyte där de artiga replikerna speglar två järnviljor. Det är också filmen payoff i ytterligare en bemärkelse: i princip första gången filmens två stjärnor Denzel Washington och Russell Crowe efter nästan två och en halv timme får spela mot varandra.
Vad som kommer dessförinnan är en ambitiös och till större delen lyckad gangsterfilm som verkar vilja parkera någonstans mellan Scarface och Gudfadern. Men American Gangster är också resultatet av ett annat temperament: en mer distanserad hållning jämfört med Coppolas nästan romantiska blick och de Palmas psykotiska våldsorgie. Vilket är passande givet att detta handlar om en gangster som nästan skildras som en bokhållarkaraktär: oklanderligt prydlig och kyligt korrekt men brutal under ytan.
Berättelsen bygger på den verkliga historien om Frank Lucas som med hjälp av lika delar hänsynslöshet och slipat affärssinne tar över heroinhandeln i 1960-talets Harlem och blir stans nya gangsterkung. Mot honom står narkotikaspanaren Richie Roberts, en hederlig polis utfryst av sina genomkorrupta kollegor, som får mandat att ta upp jakten på New Yorks största knarkhandlare.
Med American Gangster gör Ridley Scott sin stabilaste film på ganska länge, ett gangsterepos med klassiskt anslag som kan skryta med bra rollprestationer och en fin skildring av det sena 60-talets Harlem som ger karaktär åt filmen. Jag är ingen superfan av Denzel Washington, som jag tycker kan bli lite träig ibland, men här fungerar han utmärkt som prydlig gangster, och Russell Crowe matchar honom väl som envis snut.
Tyvärr dras helhetsintrycket ner en aning av sådant som den klyschiga vårdnadstvist som Roberts är inblandad i, eller den pliktskyldiga skildringen av Lucas äktenskap eller hans relation till sin mamma. Det är detaljer, men de bidrar till att filmen inte riktigt når hela vägen fram.
Andra bloggar om film, filmrecension, american gangster, ridley scott, denzel washington, russell crowe
