SlashFilm har fått nys om att Guy Ritchie ska göra film av seriefiguren Lobo. En liten del långt inne i mig tycker att det är ganska kul, även om Ritchie inte hamnar på någon av mina favoritlistor och Lobo i ärlighetens namn inte är någon av världens bästa serier. Men under min illustra karriär som serietidningsredaktör i början av 90-talet var jag bland annat med om att ge ut Lobo på svenska (i den mycket kortlivade tidningen LOBO & Legion) och just då, just där var Grant/Bisleys version av Lobo väldigt rolig.
Lobo i 90-talsversionen var ganska skräpig, extremt våldsam och allmänt anstötlig serie om en intergalaktisk prisjägare, och jag hoppas varmt och innerligt att man gör en riktigt ordentligt barnförbjuden film av det här. Annars är det inte mycket poäng med det.*
Då när det begav sig tyckte jag att man kunde låta Glenn Danzig spela huvudrollen om man nånsin gjorde film av Lobo. Med reservation för att han kanske hunnit bli lönnfet och skallig vid det här laget – alldeles bortsett ifrån att jag inte vet om han kan agera för fem öre – gillar jag fortfarande den idén. Han eller Lemmy.
* Precis när jag skrivit färdigt det här upptäckte jag att Warner siktar på åldersgränsen PG-13. Dammit!
Andra bloggar om film, serier
Postat den 20 april 2009 The Spirit
Jag kan inte påstå att jag har några djupare kunskaper om Will Eisners klassiska serie The Spirit, men när jag var yngre läste jag en del av den och tyckte väldigt bra om den. Den var en skön kombination av humor och hårdkokt, med fin atmosfär och snygga teckningar.
Så varför väljer man Frank Miller av alla människor till att göra filmatiseringen? Nog för att Miller gjort en del bra saker han också – han skrev och ritade en av tidernas allra bästa Batman-serier, The Dark Knight Returns, och han gjorde effektiv neo-noir i Sin City (även om jag tröttnade efter de tre första böckerna eller så) – men jag kan inte påstå att jag någonsin känt att det föreligger ett släktskap mellan Miller och Eisner. Tvärtom tycker jag att det finns en värme och mänsklighet i det jag läst av Eisner som mestadels lyser med sin frånvaro i det jag läst av Miller.
Men nog tusan var det Miller som fick äran, och möjligen är han något av en one-trick pony, för hans The Spirit ser ut ungefär som Sin City och låter ungefär som Sin City, trots Millers egna utfästelser om motsatsen.
Men till skillnad från Sin City är The Spirit en helt hopplös film. Den har en dum story rotad i övernaturligheter, stolpig dialog, patetiska försök till humor och en bunt välkända skådespelare som rabblar de erbarmliga replikerna och som med facit i hand antagligen skäms en smula. (Eller ja, Samuel L Jackson ställer ju upp på lite vad som helst.)
The Spirit är en tungfotad och alldeles livlös film som ibland får mig att undra om Miller i själva verket är en avantgarde-auteur som gjort något som ligger bortom min enkla fattningsförmåga. Kanske är det här avsett som en surrealistisk stilövning, där sådant som dramaturgi är oväsentligt?
Filmen är på en gång galen och jättetråkig. Det finns åtskilliga scener som går ut på att någon, inte sällan just Samuel L Jackson (som spelar en skurk kallad The Octopus som tycks ägna större delen av sin vakna tid åt att sminka sig och klä ut sig i bisarra kostymer), håller långa ansträngda monologer. Sen slåss han och The Spirit i ultravåldsamma sekvenser som inte heller de leder någonstans. Sen skjuter alla på varann med stora pistoler och sen är det slut.
Visst, rent visuellt är somligt rätt snyggt, om än på ett ganska kitschigt sätt. Men om det är så här det blir när Frank Miller får göra film på egen hand så ser jag verkligen inte fram mot Sin City 2.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, samuel l jackson, frank miller
Postat den 18 mars 2009 Watchmen
Att göra film av den vördade serieromanen Watchmen måste vara ett fall av ”damned if you do, damned if you don’t”: oavsett om du väljer att avvika från förlagan eller förhålla dig trogen mot den kommer du sannolikt att få skit för det.
Zack Snyder har valt att ligga väldigt nära serien, inte bara i intrig och dialog utan även visuellt – det förekommer gott om bilder som är mer eller mindre lyfta direkt ur boken (vilket givetvis är i sin ordning). Det är stundtals väldigt snyggt.
Men baksidan av att förhålla sig bokstavstrogen mot ett så massivt originalverk som Watchmen är att du riskerar att reducera filmen till ett sammandrag av höjdpunkter från originalet. Tyvärr tycker jag att Snyder i viss mån går i just den fällan. Här finns i princip alla centrala och minnesvärda scener med, men komprimerade och sammanfattade – stundtals så hårt att en lång och emotionell diskussion, som den mellan Laurie och Jon på Mars, reduceras till en handfull repliker som levererar slutpoängen men inte ens uns av känslan.
Här och var gör filmen ändå ett hyfsat jobb i att närma sig den poetiska tätheten i Alan Moores originalmanus, exempelvis i Dr Manhattans självreflekterande monolog som passande nog tonsätts med Philip Glass vackert repetitiva melodier. Men det är naturligtvis svårt att sy ihop en naturligt flödande helhet av en berättelse som skiftar mellan explosiva actionsekvenser och långa filosofiska resonemang, och Snyder får definitivt godkänt på den punkten.
Den kalla kriget-paranoia som ligger till grund för hela berättelsen blir dock mer akademisk än dramatisk, och när vi når fram till upplösningen (som ändrats en hel del av fullkomligt begripliga skäl) känns den lösryckt och svagt förankrad i vad som utspelats tidigare.
Av karaktärerna är det främst (och föga överraskande) Rorschach som gör störst intryck, inte minst i de scener där Jackie Earle Haley drar av sig masken. Patrick Wilsons Night Owl är också en någorlunda flerdimensionell figur, medan The Comedian förblir en brutalnik vars drivkrafter aldrig riktigt kommer i dagen och Ozymandias är en bleksiktig figur i periferin. Dr Manhattan, i Billy Crudups digitaliserade gestalt, är stundtals effektfull men blir aldrig helt trovärdig.
Om det här låter som rena sågningen så är det inte så det är avsett – Watchmen har sina förtjänster, men filmen får inte riktigt liv annat än i enstaka sekvenser. Faktum är att det här mycket möjligt är den bästa film man kan göra baserad på den ”ofilmbara” Watchmen. Men även om jag försöker kan jag inte låta bli att referera tillbaka till boken hela tiden, och i den jämförelsen kommer filmen ovillkorligen till korta.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, watchmen
Serieförfattaren Alan Moore är måttligt road av att Hollywood gör film av hans gamla serier. Helt svårt att förstå är det inte. Stephen Norrington gjorde komplett slarvsylta av hans League of Extraordinary Gentlemen. Bröderna Hughes gjorde ett bättre jobb med From Hell men skalade bort så många lager av Moores komplexa serie att resultatet ändå var en flummig besvikelse.
V for Vendetta, som Moore skapade tillsammans med tecknaren David Lloyd, kom till på 80-talet och hämtade näring ur stämningarna i Margaret Thatchers England. Det är berättelsen om en maskerad hämnare som tar upp kampen mot regimen i ett framtida fascistiskt Storbritannien, och blandar politisk thriller med element från superhjältegenren. Matrix-bröderna Wachowski har producerat, James McTeigue står för regin och även om Hollywoodversionen av V for Vendetta haltar en aning här och var får den nog sägas vara den bästa Alan Moore-filmatiseringen hittills (…men snart får vi se om Watchmen kan ändra på den saken.)
I marknadsföringen framstod V for Vendetta som en rätt rak actionhistoria. Det är den inte. Visst finns här några actionsekvenser men huvudsakligen är detta en thrillerartad historia, packad med politiska och filosofiska utläggningar. Det är tilltalande att se en Hollywoodrulle som tar ut svängarna i det avseendet – och som så uppenbart vill diskutera allvarliga ämnen i en underhållande förklädnad – men somligt blir en aning stelbent.
Delvis beror det nog på den teatraliska iscensättningen, och på att Vår Hjälte bär en orörlig mask för ansiktet hela filmen igenom – ett grepp som funkar så mycket bättre i serier än på film. Hugo Weaving i rollen som V gör trots det ett bra jobb med röst och kropp. Hans V är dock inte den enda som blir en något opersonlig gestalt. Vid sidan av flickan Evey (Natalie Portman) får vi inte mycket möjlighet att lära känna de figurer som vi fick en djupare bild av i serien.
Men – liksom i From Hell har man varit tvungen att förenkla och komprimera. Det finns mycket i serien som saknas i filmen, och man kan fundera på om Moores verk inte skulle göra sig bättre som miniserier för tv än som tvåtimmarsfilmer. Ändå är V for Vendetta klart sevärd, och kan trots rötterna i 80-talet tolkas i termer av dagens politiska klimat efter 11 september. Övervakning av medborgarna, fågelinfluensa, naziliknande fångläger och förföljelse av homosexuella är några teman som blandas in i mixen.
V må röra sig i en ganska svartvit värld, men entydig är filmen inte. Den egentligen intressantaste problemställningen är den som John Hurt nämner i extramaterialet på 2-discutgåvan: att den enes frihetskämpe är den andres terrorist. V for Vendetta ger i det avseendet en del stoff att fundera över.
Visas på tv: Torsdag 5 mars kl 21:00 i TV6.
Andra bloggar om film, filmtips, filmrecensioner, v for vendetta
Det är sannerligen inget fel på Guillermo del Toros visuella fantasi. Tvärtom är det framför allt bilderna, miljöerna, de fantastiska fantasifigurerna som gör Hellboy II: The Golden Army till en sevärd film – tillsammans med den sjukt coola centralfiguren, givetvis. Ron Perlman som själva Hellboy är precis lika skön den här gången som han var i första filmen, och det är kul att del Toro inte är rädd för att ta ut svängarna med karaktären, som när han låter Hellboy och Abe Sapien supa till och skråla sentimentala kärleksballader för att kanalisera sina relationsproblem. Det är väl lite grann det som skiljer ut Hellboy från många genrekamrater: trots sitt demoniska ursprung är han i vissa avseenden mer trovärdigt mänsklig.
Men The Golden Army är en film som i än högre grad än föregångaren drar ut på rent sagoterritorium med alver, troll och allsköns oknytt, och det är på gott och ont. På pluskontot är det, som sagt, en sällsynt anslående film rent visuellt, och visst är den underhållande. Men intrigmässigt blir det faktiskt lite karaktärslöst: bland alla akrobatiska slagsmål, gamla myter, sagoväsen och övernaturliga arméer känns det stundtals som vilket fantasyäventyr som helst.
Men jag ska erkänna att jag också börjar bli lite mätt på fantasispektakel just nu. Det börjar bli dags att sätta tänderna i något mer substantiellt. Ett riktigt knastrigt politiskt drama, kanske. Mmm.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, hellboy, guillermo del toro
